In i läkarRollen

                   
Min kropp försöker tala om något viktigt för mig. Redan efter två veckor blev jag sjuk första gången. Det tog en månad innan jag var på banan igen fullt ut. Och nu är jag återigen förkyld,  inne på tredje veckan. En helt igenom oangenäm tillvaro, och dessutom en bromskloss av stora mått. Men framförallt är det ett livsviktigt budskap från mig själv till mig själv, skulle det visa sig.

Mellan infektionerna - jag var frisk i några veckor - var jag konstant trött på ett sätt som jag kände väl igen (men inte ville kännas vid). En trötthet som inte beror på för lite sömn, dåliga matvanor eller annat allmänt slarv. ”Jag som sköter mig så exemplariskt, varför är jag så trött precis hela tiden?!” Förorättad av min kropps försök att få mig att sakta ner stretade jag envetet vidare. Det är märkligt hur långt man kan driva sig själv när något är roligt, spännande och utmanande. Dock blev det hela successivt mindre roligt när jag började inse att jag är den enda seniora studenten över 30+ i min klass. Okej, det fanns en student på 40, men han slutade ganska tidigt. Jag är alltså 20-30 år äldre än alla mina klasskamrater. Den åldersskillnaden är inte särskilt kul. Bland de 185 studenterna har det alltså inte gått att hitta någon jämngammal parhäst att plugga och prata om tillvaron tillsammans med, på mitt femtioplussiga vis.

Parallellt med den tilltagande tröttheten, känslan av att aldrig kunna känna mig ledig och känslan av att vara en outsider i skolan, gjorde jag en annan upptäckt. En mycket angenäm sådan. Mina gästspel på jobbet visade sig ge mig en hel del positiva upplevelser jag inte hade räknat med; glädje, energi och en känsla av sammanhang!
Kollegor jag inte träffat på nästan tre år tog varmt emot mig. ”Här hör jag hemma!”
Undervisningen gick som en dans! ”Jag kan fortfarande det här!”
Och det var roligt! ”Jag är bra på det jag gör och jag blir uppskattad för min kompetens!” .

Att plötsligt utradera 30 års identitet som musiker och lärare är tydligen inget som sker automatiskt bara för att man påbörjar en ny bana.

Om man som jag har kravlat sig upp ur en svår utmattning har man förhoppningsvis lärt sig en hel del om sig själv, sin kropp och var ens gränser går. Ja, framförallt borde man ha lärt sig att lyssna på sin kropps signaler om var gränserna går. När jag för två veckor sedan blev sjuk IGEN blev allt plötsligt så tydligt.

Det här går inte.
Det här tempot går inte.
De här kunskapsmassorna går inte att härbärgera.
Orka med det här tempot i sex år går inte.
En tillvaro utan någon enda ledig stund går inte.
Osv…

Och plötsligt var det inte ens roligt och spännande längre. I och med det föll min drivkraft platt till marken.
Dessutom; jag vill ha tid och ork och pengar till att leva här och nu. Fr.o.m nu ska min hälsa och mitt välmående få komma först. Utan dessa kan jag ändå inte göra någon nytta eller hjälpa andra, vare sig som läkare, lärare eller medmänniska.

Ett stort beslut, men ändå ganska enkelt, när jag funderat och processat det hela i lugn och ro.

Jag avbryter inte mina studier, utan gör ett uppehåll på obestämd tid. Jag kan omregistrera mig på nuvarande kurs och plugga lite grann, om eller när jag skulle vilja, utan press. Bara för att det är roligt och spännande. Och tänk att jag har hela 17 hp i medicin på mitt CV!

Ett stort och varmt TACK till alla er som har hejat på mig, uppmuntrat och stöttat mig såhär långt!

/Johanna

PS; blev även godkänd på andra tentan!