Doktor Roll gästspelar
Exakt på dagen ett år senare. Jag återvänder till KI och de första föreläsningarna i modulen Matsmältning och metabolism. Dessa föreläsningar var de sista jag var på förra hösten. Sedan blev jag sjuk och klev av tåget. Ja, ni vet ju, om ni har läst mina tidigare inlägg.
Den här gången känner jag ett annat lugn inför mötet med en helt ny klass. Jag vet vad som väntar, inget kan längre överraska mig. Redan första dagen är det flera som kommer fram och presenterar sig. ”Du är ny här va?” Vänliga ansikten, välkomnanden. Håkan, vår lärare och kursledarei biokemi, känner igen mig. ”Välkommen tillbaka!” Jag blir glad. Och samtidigt känner jag mig lite skyldig, eftersom jag inte alls vet om jag tänker fullfölja eller inte. Men det här är enda sättet att ta reda på om jag gav upp för tidigt förra hösten. Jag måste få pröva igen, känna efter hur det landar.
Jag har stämt lunchträff med min vapendragare O från termin 1 förra hösten. Ett kärt återseende! O är 28 år gammal, smart, fokuserad, jordnära och väldigt trevlig. Hon har hittills klarat alla tentor på första försöket. Hon går alltså termin 3, så det vill inte säga lite. Tentan i biokemi i slutet av termin 1, den som jag siktar på att skriva i början av januari, blir endast runt 60% godkända på. Samma sak med omtentorna. Kursen är en spärrkurs till termin 3, så här faller en del studenter bort från programmet, eller så tvingas de ta studieuppehåll för att klara av biokemi-tentan. Kanske inte så konstigt att många fasar för den?.
Jag överöser O med frågor om termin 2. ”Hur var det att dissekera, var det läskigt? Svimmade någon? Hur mycket pluggar du? Är du någonsin ledig?” O svarar på alla mina frågor. Ingen svimmade, men många tyckte det var svårt, läskigt. Bra handledare på plats fångar upp studenter som blir yra eller mår psykiskt dåligt av det lite sjuka i det man gör i dissektionssalen. ”Men man vänjer sig”, säger O. Det där med att vara ledig är svårt, menar hon. Hennes mål har hela tiden varit en helt pluggfri dag i veckan. Men det går inte alltid.
Jag går från vår lunch med känslan av att jag vill göra det här nu. Jag ska satsa!
Jag sitter som ett tänt ljus på föreläsningarna. Det här är så roligt och spännande! Och komplicerat! Men jag har smygpluggat i över en månad i förväg, så jag hänger med bra och både känner igen och begriper alla komplexa biokemiska system, reaktioner, samband, enzymer och kofaktorer. Det stora problemet blir att komma ihåg allting. Min hjärna går på högvarv, på ett härligt sätt. Trevliga nya klasskompisar har jag också. Och jag vågar svara på en och annan fråga lärarna kastar ut.
– Är det någon som vet vilka av reaktionsstegen i citronsyracykeln som är irreversibla, och varför? frågar vår föreläsare på engelska. Jag räcker upp handen och svarar (också på engelska) inför mina 180 klasskompisar:
– De tre steg som katalyseras av dehydrogenaser, därför att då avgår koldioxid.
Ny i klassen är jag, men rätt har jag svarat!
I veckan som gick har vi haft en KKU-vecka. Klinisk Konsultation och Undersökning. Den bestod av två dagars praktik på vårdcentral och två dagars seminarier och workshops på KI Campus Flemingsberg. Första dagen på vårdcentralen i Jakobsberg var intressant, även om jag mest satt med och lyssnade. Ok, jag fick lyssna på en patients lungor. Och läkaren jag satt med diskuterade patienterna med mig, vilket var mycket givande!
Campusdag 1 var väldigt rolig; vi fick träna undersökning på varandra i små grupper;
De här två dagarna var väldigt roliga och stimulerande. Den tredje morgonen i KKU-veckan vaknade jag dunderförkyld. Då ska man inte sitta med på vårdcentralen och nysa på patienterna. Jag fick avbryta denna spännande och givande vecka, för att i stället ägna mig åt det beslutsfattande jag skjutit på in i det sista. Fortsätta plugga till sjuksköterska på Gotland, eller till läkare i Stockholm?
Jag varken kan eller vill hymla med att studierna på läkarprogrammet är det mest stimulerande jag någonsin varit uppe i. Men allteftersom veckorna går märker jag hur min energi sakta avtar, både mentalt och fysiskt. Jag är van att röra på mig mycket och ofta, även på vardagar. När jag undervisar är jag hela tiden i rörelse. När jag pluggar på Gotland behöver jag inte sitta på alla föreläsningar för att förstå. Då finns gott om tid och utrymme för rörelse och promenader. Men för att förstå och klara av läkarprogrammets kurser behöver många (inkl. jag själv) gå på föreläsningarna. Det gör att stillasittandet blir oändligt på vardagarna, och min kropp börjar säga ifrån efter bara några veckor. Ont lite överallt och dessutom blir jag trött och slö när jag inte får vara igång som jag är van vid och behöver. Den här aspekten hade jag inte tänkt på. Ska jag alltså sitta still i sex år nu? Hur går det då med inlärningen och mitt allmänna mående? Min sömn? Jag är inte skapt för att sitta still i över 8 timmar om dagen. Jag kommer bli galen!
Beslutsångest in i det sista. I och med min förkylning tvingades jag stanna upp och lyssna inåt, hemma i stillhet. Snöflingor som singlar utanför fönstret och mina tankar hörs igen efter att ha drunknat i bruset från studier, människor på KI och på tunnelbanan. Nu - ingen tid att passa, jag sitter här och njuter av att inte behöva gå någonstans. Att få tänka och känna efter i lugn och ro. Visst behöver jag intellektuell stimulans (gärna på gränsen av min förmåga), men inte till vilket pris som helst.
Nu har jag bestämt mig. Jag fortsätter studera på sjuksköterskeprogrammet i Visby och pendlar lite lagom till Stockholm och familj, vänner och jobb. Jag fortsätter att bo på landet, i mitt älskade hus, nära naturen, där jag mår som bäst. Jag gör detta så länge det känns meningsfullt och så länge det fungerar. Kanske blir jag leg. sjuksköterska i juni 2026?
Jag behöver inte gå läkarprogrammet för att stimuleras eller lära mig spännande och komplexa saker. Det var en härlig dröm, och jag vet nu att jag kunde ha förverkligat den, i ett annat liv. Kanske i en yngre ålder. Jag kunde ha gjort det. Jag fick chansen. Men nu väljer jag den andra stigen jag börjat trampa upp. Den stig som jag orkar gå i ett stadigt men ändå avspänt tempo. Ett tempo som ger mig möjlighet att behålla både min fysiska och mentala ork. Länge.
/Johanna
Den här gången känner jag ett annat lugn inför mötet med en helt ny klass. Jag vet vad som väntar, inget kan längre överraska mig. Redan första dagen är det flera som kommer fram och presenterar sig. ”Du är ny här va?” Vänliga ansikten, välkomnanden. Håkan, vår lärare och kursledarei biokemi, känner igen mig. ”Välkommen tillbaka!” Jag blir glad. Och samtidigt känner jag mig lite skyldig, eftersom jag inte alls vet om jag tänker fullfölja eller inte. Men det här är enda sättet att ta reda på om jag gav upp för tidigt förra hösten. Jag måste få pröva igen, känna efter hur det landar.
Jag har stämt lunchträff med min vapendragare O från termin 1 förra hösten. Ett kärt återseende! O är 28 år gammal, smart, fokuserad, jordnära och väldigt trevlig. Hon har hittills klarat alla tentor på första försöket. Hon går alltså termin 3, så det vill inte säga lite. Tentan i biokemi i slutet av termin 1, den som jag siktar på att skriva i början av januari, blir endast runt 60% godkända på. Samma sak med omtentorna. Kursen är en spärrkurs till termin 3, så här faller en del studenter bort från programmet, eller så tvingas de ta studieuppehåll för att klara av biokemi-tentan. Kanske inte så konstigt att många fasar för den?.
Jag överöser O med frågor om termin 2. ”Hur var det att dissekera, var det läskigt? Svimmade någon? Hur mycket pluggar du? Är du någonsin ledig?” O svarar på alla mina frågor. Ingen svimmade, men många tyckte det var svårt, läskigt. Bra handledare på plats fångar upp studenter som blir yra eller mår psykiskt dåligt av det lite sjuka i det man gör i dissektionssalen. ”Men man vänjer sig”, säger O. Det där med att vara ledig är svårt, menar hon. Hennes mål har hela tiden varit en helt pluggfri dag i veckan. Men det går inte alltid.
Jag går från vår lunch med känslan av att jag vill göra det här nu. Jag ska satsa!
Jag sitter som ett tänt ljus på föreläsningarna. Det här är så roligt och spännande! Och komplicerat! Men jag har smygpluggat i över en månad i förväg, så jag hänger med bra och både känner igen och begriper alla komplexa biokemiska system, reaktioner, samband, enzymer och kofaktorer. Det stora problemet blir att komma ihåg allting. Min hjärna går på högvarv, på ett härligt sätt. Trevliga nya klasskompisar har jag också. Och jag vågar svara på en och annan fråga lärarna kastar ut.
– Är det någon som vet vilka av reaktionsstegen i citronsyracykeln som är irreversibla, och varför? frågar vår föreläsare på engelska. Jag räcker upp handen och svarar (också på engelska) inför mina 180 klasskompisar:
– De tre steg som katalyseras av dehydrogenaser, därför att då avgår koldioxid.
Ny i klassen är jag, men rätt har jag svarat!
I veckan som gick har vi haft en KKU-vecka. Klinisk Konsultation och Undersökning. Den bestod av två dagars praktik på vårdcentral och två dagars seminarier och workshops på KI Campus Flemingsberg. Första dagen på vårdcentralen i Jakobsberg var intressant, även om jag mest satt med och lyssnade. Ok, jag fick lyssna på en patients lungor. Och läkaren jag satt med diskuterade patienterna med mig, vilket var mycket givande!
Campusdag 1 var väldigt rolig; vi fick träna undersökning på varandra i små grupper;
- auskultera hjärta
- auskultera och perkutera lungor
- inspektera, auskultera, perkutera och palpera buk
- testa reflexer (triceps-, biceps-, brachioradialis-, patella-, achilles- samt Babinskis tecken)
- otoskopera öron
- ta manuellt blodtryck
De här två dagarna var väldigt roliga och stimulerande. Den tredje morgonen i KKU-veckan vaknade jag dunderförkyld. Då ska man inte sitta med på vårdcentralen och nysa på patienterna. Jag fick avbryta denna spännande och givande vecka, för att i stället ägna mig åt det beslutsfattande jag skjutit på in i det sista. Fortsätta plugga till sjuksköterska på Gotland, eller till läkare i Stockholm?
Jag varken kan eller vill hymla med att studierna på läkarprogrammet är det mest stimulerande jag någonsin varit uppe i. Men allteftersom veckorna går märker jag hur min energi sakta avtar, både mentalt och fysiskt. Jag är van att röra på mig mycket och ofta, även på vardagar. När jag undervisar är jag hela tiden i rörelse. När jag pluggar på Gotland behöver jag inte sitta på alla föreläsningar för att förstå. Då finns gott om tid och utrymme för rörelse och promenader. Men för att förstå och klara av läkarprogrammets kurser behöver många (inkl. jag själv) gå på föreläsningarna. Det gör att stillasittandet blir oändligt på vardagarna, och min kropp börjar säga ifrån efter bara några veckor. Ont lite överallt och dessutom blir jag trött och slö när jag inte får vara igång som jag är van vid och behöver. Den här aspekten hade jag inte tänkt på. Ska jag alltså sitta still i sex år nu? Hur går det då med inlärningen och mitt allmänna mående? Min sömn? Jag är inte skapt för att sitta still i över 8 timmar om dagen. Jag kommer bli galen!
Beslutsångest in i det sista. I och med min förkylning tvingades jag stanna upp och lyssna inåt, hemma i stillhet. Snöflingor som singlar utanför fönstret och mina tankar hörs igen efter att ha drunknat i bruset från studier, människor på KI och på tunnelbanan. Nu - ingen tid att passa, jag sitter här och njuter av att inte behöva gå någonstans. Att få tänka och känna efter i lugn och ro. Visst behöver jag intellektuell stimulans (gärna på gränsen av min förmåga), men inte till vilket pris som helst.
Nu har jag bestämt mig. Jag fortsätter studera på sjuksköterskeprogrammet i Visby och pendlar lite lagom till Stockholm och familj, vänner och jobb. Jag fortsätter att bo på landet, i mitt älskade hus, nära naturen, där jag mår som bäst. Jag gör detta så länge det känns meningsfullt och så länge det fungerar. Kanske blir jag leg. sjuksköterska i juni 2026?
Jag behöver inte gå läkarprogrammet för att stimuleras eller lära mig spännande och komplexa saker. Det var en härlig dröm, och jag vet nu att jag kunde ha förverkligat den, i ett annat liv. Kanske i en yngre ålder. Jag kunde ha gjort det. Jag fick chansen. Men nu väljer jag den andra stigen jag börjat trampa upp. Den stig som jag orkar gå i ett stadigt men ändå avspänt tempo. Ett tempo som ger mig möjlighet att behålla både min fysiska och mentala ork. Länge.
/Johanna